SJÄLVHUSHÅLLETS AVLÖSNING

av Gertrud Westin (f. Holmgren) född 1924, Knösgården, Jansjö

I min barndom såg menyn ut ungefär så här:

Vid 6-tiden: Morgonkaffe. Bulle eller getost till.

Frukost: Kornmjölsgröt eller välling. På sommaren ofta tätmjölk. Smörgås, ofta tunnbröd med getost och getmese. Köpost blev det nog först när jag var i 13-årsåldern

11-kaffe: hastbullar eller vetebulle. Getost.

13:30 Middag: t.ex. Kamser med fläsk och mesesås. Pölsa, potatis och rödbetor. Köttsoppa med klimp. Grönsakssoppa. Pannkaka. Stekt eller kokt fisk, färsk eller saltad. Vi åt ofta fisk på sommaren, som vi fiskade i sjön med mjärde, ryssja eller nät. Gädda, abborre och mört. Lappskojs med mycket kålrötter. Det var gott! Till efterrätt nästan alltid lingonsylt och separerad mjölk.

15:30 Eftermiddagskaffe

På sommaren vi slått- och skjölanna åt vi aftavarn (aftonvard) vid 17-tiden t.ex. grönsaksstuvning eller äggröra och spenatstuvning eftersom vi odlade mycket grönsaker. Tätmjölk med tunnbröd, som bröts i.

Kvällsmat: alltid kornmjölsgröt.

Dagens meny:

Morgonkaffe och smörgås

Frukost: Fil och mysli med sylt eller mos. Grov smörgås med ost. Honungsvatten eller kaffe.

Förmiddagsfika: Kaffe, te, saft eller juice med bulle eller macka.

Middag: Potatis, rårivna morötter, vitkål, tomater, gurka, ärtor, blomkål i en sallad (på sommaren från trädgårdslandet). Fisk, kött eller ibland en helt vegetarisk måltid.

Kväll: Fil eller gröt, men oftast blir det nog te och en macka.

När jag gifte mig på 50-talet blev det lite annorlunda mat, eftersom min man var vegetarian. Det blev grönsaker av alla slag, men det gick bra för vi hade alltid trädgårdsland. Vi flyttade runt i Sverige. Min man arbetade åt Vattenfall, Linjebyggnad. Vi bodde först i Leksand. Där gick det bra att odla. Jag bakade allt bröd. Vi köpte en liten handkvarn, som jag malde mjöl på . Det blev grova härliga bullar!

Vi fick fyra barn alla födda på olika håll i landet. När barnen skulle börja skolan skaffade maken jobb på hemorten. Där byggde vi ett hus på min hemgård. Vi köpte så småningom hemstället. Mina föräldrar hade alltid haft mjölkkor, men valde getter. När mina barn växte upp kunde alla som ville gå gymnasieutbildning, vilket de också gjorde.  Sedan fick de utbilda sig till ett yrke. Det var inte tänkbart under min uppväxt. Då var det bara för herrskapsbarn. Det har blivit mycket bättre, att det är lika för alla.

Nu till getterna. Vi byggde om ladugården med mjölkkammare rörmjölkning och trallgolv för getterna. Ett litet mejeri byggdes till vid köket i boningshuset. Vi gick till ladugården vid 5-tiden på morgonen. Mjölkning, utfodring och disk. Sedan ystade jag och kokade mese varje dag, för min kokare rymde bara 100 l. Det var nog bra, för min åsikt är, att det blir den godaste mesen av dagsfärsk mjölk. Då luktar det som av blommor när mesen kokar! Det gäller osten också. Det går inte att göra en bra produkt om inte råvaran är bra. Mesen ska röras och osten ska saltas och vändas. Ja, det var verkligen ett heltidsjobb!

 Hjälpmedel i hushållet

I min barndom fanns inte några elektriska hjälpmedel. Jag minns hur hett det var i köket när vi lagade mat på sommaren. Tvätten var också tungsam. Vattenledning fanns det inte. Vi tvättade nere vid sjön. Min pappa hade byggt en liten tvättstuga nere vid sjön. På vintern fick vi såga upp en vak och hämta vatten. Höst och vår var det stortvätt.

När jag fick familj hade vi inte elspis första åren, men på sommaren lagade jag mat på spritkök. Det gick alldeles utmärkt. 1953 köpte vi vår första tvättmaskin. Vilken lättnad! Tvättmaskinen tycker jag nog är det bästa som hänt.

 Bröd

I mitt barndomshem bakades allt bröd, mest tunnbröd. En gumma kom och hjälpte till höst och vår. Då bakades det i flera dagar. Brödet förvarade vi i korgar luftigt på en hänghylla, så att råttorna inte kom åt det. Vi bakade också osyrat tunnbröd på kornmjöl, som kavlades tunt som tidningspapper. Kakan veks i fyra när den togs ut ur ugnen, torkades och lades i korgar. Det användes till tätmjölk och ”bryta”, den tidens flingor. Mamma bakade även råglimpa, vetebröd och kakor. Hon bakade också ett surdegsbröd av grovt rågmjöl, som var mycket hållbart.

Jag bakade allt bröd, utom knäckebröd i min familj när barnen var små. Det gör jag även nu. Jag har alltid gillat att baka.

 Storkok

I min barndom gjordes nog storkok på vintern när man kunde förvara kallt t.ex. korv och pölsa. Tarmarna till korv kunde man ju ta vara på vid slakt. Jag minns hur vi vände och sköljde dem. Sedan drog vi dem mellan två strumpstickor. En höll i stickorna och den andra drog.

Vi var fem flickor i mitt barndomshem och vi fick hjälpa till med allt. Det var bra, för då fick vi lära oss. Köttet maldes till köttfärs, men det mesta saltades och en del röktes. Fläsket lades i träsåar i saltlake.

Konserveringsapparat med glasburkar kom nog 1937. Ett problem på sommaren, var att hålla matenkall. Jordkällaren var bra. Vi brukade också plocka ihop maten i en plåtkruka, som vi firade ner i brunnen. Där var det kallt.

Hushållningssällskapet i Västernorrland skickade ut hemkonsulenter, som hade slaktkurser. Hon kom på hösten när det slaktades. Vi slaktade vanligen en gris och en kalv. Då fick vi lära oss ta tillvara allt och göra god mat. Jag var nog i 15-årsåldern då. Det var syltor, köttbullar, pölsa och korv. Kotletter stektes och skinka stektes i skivor. Allt kokades in i glasburkar. Hon brukade stanna en vecka.  Alla (ja, nästan) från byn brukade delta. Det var mycket uppskattat. Kursen brukade sluta med att alla åt middag tillsammans.

Jag minns även från min tidigaste barndom att pappa kokade klövarna vid slakt i en järngryta. De skulle kokas länge. När det kallnat togs fettet, som flutit upp tillvara och användes till att smörja redskapen utomhus. Det kallades klövfett.

Vi fiskade mycket gädda, abborre och mört, som saltades in om den inte åts färsk. När vi tog de första vårgäddorna i ryssja stekte mamma dem. Vi fick gräddsås med gräslök till. Rabarberkräm med mjölk till efterrätt. Då var det fest!

Trädgårdsodling

Eftersom mina föräldrar var jordbrukare odlades det naturligtvis potatis, som på alla gårdar i denna by. Min mamma, ja, även min pappa var, mycket intresserad av trädgårdsodling. Så långt tillbaka jag kan minnas odlades grönsaker som kål, morötter, rödbetor och lök. Därefter kom sallad och spenat.  Ja, det ökades på eftersom.

Pappa gjorde en drivbänk. Där gick det bra att sätta frö och plantor. Hallon, krusbär och vinbär odlades förståss, men även jordärtskockor och massor av blommor. Vi hade ett stort jordgubbsland och vi sålde jordgubbar. Morötter sålde vi till barnbespisningen på skolan. Vi sålde även grönsaker till andra som ville köpa.

1930 satte pappa de första äppelträden, ”Sävstaholm”. Sedan satte han några andra sorter. Det var en mildare period då tror jag, för de överlevde ända till krigsvintrarna. Då frös de. Vi fick väldigt mycket äpplen, som var jättegoda.

När jag var 9 år skaffade pappa bikupor. Det var nog bra för alla bär och blommor. Vi fick hjälpa till att slunga honungen på hösten.

1934 kom en trädgårdskonsulent från Hushållningssällskapet och ordnade trädgårdskurs med deltagare från hela byn. Han kom på cykel från Härnösand. Då sattes många nya sorter. Trädgårdslandet rensades av deltagarna och på hösten skördades det. Då blev det också en fest!

Bär och svamp

Lingon, blåbår och myrbär (hjortron) plockades. Då fick man nog gå ganska långt ibland, dit där det varit något hygge. Nu åker man iväg efter en skogsbilväg och plockar det man behöver.

Lingonen kokades och hälldes i träkaggar. Sedan tog man in när man behövde och blandade i socker. Blåbären fick man nog koka med mer socker.

Vi gjorde mycket solvin av blåbär. 1 liter vatten och 1 glas blåbär hälldes i en flaska med korken bara löst pålagd. Den ställdes i fönstret i 3 veckor. Vi brukade tycka det var roligt att titta på när bären åkte upp och ner. Sedan silades bären bort. 1 glas socker och en knivsudd vinsyra tillsattes. Sedan sattes korken på, som knöts med ett snöre, så att den satt riktigt fast. Flaskorna sattes sedan i jordkällaren. Till jul togs den första flaskan fram. Då var det inte ovanligt att korken flög och det blev blåbärsvin fulla kökstaket.

Myrbär blev nog mest till mylta. En del, som var stora och fina, lades på flaskor.  Sedan slogs vatten på, som när man gör vattenlingon.

Vi plockade murklor. Nu räknas de ju som giftiga. Mamma gjorde murkelsoppa, stuvning och omelett. Det var mycket gott!

Vi plockade även fårticka, som vi stekte i skivor.

 Tomaten

Min mamma odlade tomater. Första gången var nog 1932. Jag var 8 år. Vi hade en stenmur framför huset där de mognade bra. Vi använde nog tomater i maten. Jag minns att när jag gick i skolköket fick jag ta med mig en korg med tomater. De kokade vi tomatpuré av. Annars åt vi nog dem mest som de var. Jag tyckte de var goda. De gröna tomaterna syltade mamma.

Idag äter vi tomat i sallad och i maten t.ex. pizza, köttfärssås och soppa. Vi äter mest tomat på sommaren, då jag odlar dem i ett litet växthus som jag har haft i många år. Det godaste som finns är att plocka solvarma, mogna tomater och äta direkt. De är väldigt söta och goda. De som inte äts upp direkt brukar jag skala och koka puré av. Den smaksätter jag med lite lök, vitlök och kryddor. Jag fryser in den i små burkar lagom att ta fram vid behov.

Nu är det februari. Dags att sätta tomatfrön 2003.

Tiden omkring andra världskriget.

av Gertrud Westin (f. Holmgren) f. 1924. Knösgården, Jansjö, 2003

Barn och ungdomstid.

Vi bodde i Jansjö by. Huset låg i södersluttningen mot Jansjön. Mot norr hade vi Grubbsvedjeberget och skogen. Det var ett gynnsamt läge. Mina föräldrar var jordbrukare. Familjen bestod av mamma, pappa och fem barn, alla flickor. Hö och korn odlades. En del år sådde pappa både råg och vete. Mjölet maldes på en vattendriven kvarn 5 km från byn. Åh, så gott tunnbröd det blev av det nymalda mjölet!

På vintern var vi nog mycket med djuren i ladugården. Jag minns att jag ofta satt på ”git-eta”, getternas höhäck och läste mina läxor, medan mamma mjölkade. Vi fick tidigt lära oss hjälpa till med alla sysslor. Vi lärde oss sköta djuren och mjölka. Tidigt på våren skulle vi slå sönder alla kodyngrusor med en liten klubba, som pappa gjort. Inga kodyngrusor fick vara kvar på lägdorna! På sommaren hjälpte vi till med höräfsning. Vi plockade sten på åkern. Byn är stenrik! Vi hackade och rensade i trädgården. Ja, vi hjälpte till med lite av varje. Man fick inte gå sysslolös!

På sommaren var vi nog nere vid sjön varje ledig stund. Vi badade vid en stor stenhäll, som går ut i vattnet, Badarhälla. Där lärde vi oss simma allihop. Där badar vi än idag. I slåttanna fick också hästen bada. Det var nog skönt, för det var gott om knott och broms.

Sen minns jag tröskningen på hösten. Vi flickor fick köra vandringen utanför logen. Hästen var spänd för en lång stång, där pappa hade gjort en låda, som vi fick sitta i. Vi körde hästen, som drog den runt, runt. Den drev tröskverket. Ibland somnade vi . Då stannade hästen och också tröskverket. Då kom pappa ut och hojtade.

Vi gick i söndagsskolan varje söndag. På hösten när isen frusit på sjön åkte vi skridskor. (Konstigt, nuförtiden är det nästan aldrig skridskois. Det snöar på isen genast den har frusit.) Vi drog ihop ved och ris till en brasa på dagen och sedan samlades byns ungdomar. Vi åkte och det var skratt och skoj. Vi kokade kaffe på brasan. Kaffebröd och smörgås hade vi med oss. Vi åkte skridskor långt framöver natten. Söndagarna var vi ute på skidor. Vi brukade åka till Skrocksåsen, ett högt berg. Där hade vi byggt en riskoja. Vi hade lite mat, kaffepanna och koppar där. Från kojan åkte vi runt i skogen åt olika håll varje gång. Ja, det var härligt!

Nykterhetslogen och Ungdomslogen hade många medlemmar. Det anordnades många skidtävlingarbyarna emellan.  Sedan spelade vi teater på Byfesten. Det var väldigt många aktiviteter både sommar och vinter. På somrarna anordnade Ungdomslogen sommarläger på olika platser runt om i länet.

Logdanser brukade det vara på Kebbemaskin, Finn-Lisas loge och Östmans loge (numera Anders Westins). Oftast spelade 2 gubbar, dragspel och gitarr. Det var nog mest vals. När jag var i 6-årsåldern smög vi dit och tjuvkikade på dansen. Pojkarna gick fram till flickorna och sa: ”Fo jä lån?” Vi förstod inte vad dom ville låna. Sen dansade dom. Vi tyckte det var jättespännande! Oskar lärde oss att dansa vals. När vi blev större ville vi så gärna gå på logdansen, men det fick vi inte för mamma och pappa var religiösa. Vi smög oss iväg i alla fall och ibland blev vi upptäckta. Då var pappa ”storetret” (mycket arg). Gösta brukade också smyga till logdansen när han var lillpojk. Han ville så gärna spela. Ibland, om någon av gubbarna blev för full, fick han spela. Han är idag en mycket skicklig dragspelare.

Vi hade nära till skolan ca 400 m. Då fanns det många barn i byn. Småskolan uppe, klass 1-2 och folkskolan nere klass 3,4,5,6. Jag tyckte nog att det var ganska roligt i skolan. Bäst tyckte jag om historia och gymnastik. Vi hade alltid matsäck med oss. Mjölkflaska och smörgås. En stor plåtkamin hade vi i skolsalen. Ibland blev det så hett att man blev svettig. Det var före långbyxornas tid. Mamma hade vävt ylletyg, som hon hade sytt klänningar av till oss. En del var grå och en del var färgade blå. Ärmarna var fodrade med flanell. Varma var de i alla fall! Hemstickade strumpor av hemspunnet yllegarn hade vi. Oj, vad stickiga de var! Jag har fällt många tårar för stickiga strumpor.  I 12-årsåldern kom långbyxorna. Det var härligt! Ingen snö kom in mellan strumpor och underbyxor och inga stickiga strumpor.

Vi var stora barnfamiljer då så skolan var full med barn. En ganska stor bäck, Skolbäcken, rann alldeles förbi skolan och vi hade nog lite bråk om ”ystbyssa” och ”västbyssa” på rasterna. Efter folkskolan fanns inte tillgång till fortsatt skolgång. Närmaste skola var sedan Sollefteå.

Krigsutbrottet

Jag var hemma. Min äldre syster och jag skötte ladugården. Pappa var med i hemvärnet, så han blev inte inkallad. Min äldsta syster var gift och väntade sitt första barn. Hennes man blev inkallad, så jag fick fara dit och hjälpa henne.  De yngre männen blev nog inkallade och deras fruar fick sköta om gården själv.

Det fanns en beredskapsförläggning i byn, som sköttes av landstormsgubbar de första åtta – nio månaderna. Sen blev det flickor som fick sköta förläggningen. Min äldre syster fick börja där på en gång, men jag fick vänta tills jag fyllt 16 år. Vi var nog ett tiotal flickor från byn och en del kom från andra byar. Vi tyckte det var toppen att få tjäna en slant.

Förläggningen var en före detta Frälsningsarmélokal. Där fanns det plats för sängar och ett litet kontor innanför. Uppe på backen ovanför blev en liten vaktkur uppsatt.  Där fanns det en kamin vi kunde elda i. Vi gick vakt dag och natt och avlöste varandra. En var befälhavare och hon behövde inte gå vakt. Vi fick matlådor ditskickade av en tant som bodde på övervåningen. Hon lagade maten. Ja, vi hade kul och tyckte nog det var ett lättsamt jobb. På den tiden fanns det inte vatten indraget i gårdarna. Vi drog vatten från sjön i en stor träså med lock.

Jag måste få berätta om det hemska, som hände mot slutet av tiden på förläggningen. När vi gick vakt hade vi alltid ett skarpladdat mausergevär över axeln. Jag vet inte varför, för vi hade aldrig fått lära oss att sköta det och inte skjuta heller. Vad skulle vi med geväret? Vem skulle vi skjuta på? Vi skulle rapportera alla flygplan, som flög över.

En natt när jag gick mitt pass, som slutade klockan ett på natten, hade en del av flickorna farit på dans. Den som skulle avlösa mig kom i tid för att börja sitt pass. Hon hade sin nya pojkvän med sig, fast det var strängt förbjudet att ha någon med sig på vakten. Jag somnade bums och vaknade med att hon kom och skrek namnet på sin förra pojkvän. ”Han skjuter! Han skjuter!”

Nästan alla gubbar i byn var på hemvärnövning. Vi var alla så rädda. Vi var ju bara 16-17 år. Vi väckte någon som följde oss dit, men det var ju för sent. Han hade skjutit sig. Hade vi inte haft geväret hade det aldrig hänt.

Det väckte en stor sorg och förstämning i byn.

FÄBODLIV

av Gertrud Westin (f. Holmgren) född 1924

Knösgården, Jansjö

I min barndom var det skogsbete för både kor, getter och får. I byn var det en ”tätthage” hela vägen mot skogen och på södersidan var det åker mot sjön. Djuren gick på skogsbete från juni till mitten på september. I mitten på juni for alla till fäboden där de var till mitten på augusti. Då hade betet växt till på skogen hemma och de fick gå där. Den 15:e september fick djuren komma in och äta på återväxten på lägdorna.  

När jag var barn var det sju störrels och sju bojäntor.  En del var bojäntor var unga flickor. Det brukade komma unga pojkar och hälsa på dem och då blev det dans. Man spelade skivor på en vevgrammofon och dansade. 

Hela min barndom var min mamma i "boern", som vi sa, med alla småbarn och djuren. Pappa var hemma och skötte jorden, med slåtter och allt annat. Fäboden, eller ”boern”, låg en halv mil hemifrån. Skogsstig över berget. Myrar runt om med störrelsen mitt i. Tre tjärnar och i en brukade vi bada. Vilket varmt och mjukt vatten det var där! Två kallkällor, en på varje sida om bovallen. Vi barn tyckte det var härligt när vi fick fara till boern. Dit längtade vi, men för mamma var det nog inte lätt med småbarn och alla djuren. Komjölken skulle separeras morgon och kväll. Kvällsmjölken från getterna fick sättas på kylning i kallkällan. Morgonen efter värmdes den tillsammans med morgonmjölken och ystades. Vasslen kokades till mese i en stor trebent järngryta över elden. Det var inte lätt att sköta allt och dessutom småbarnen. Ibland fick hon gå till skogs och hämta hem korna på kvällen. Då bar hon den minsta flickan på ryggen.

Jag har dock bara roliga minnen från den tiden. Vårt störrels hade bara ett stort rum. Matboden innanför hade jordgolv, med bara ett litet fönster. Där inne var det svalt och där förvarade vi maten. Min moster var också i boern med sina barn, så lekkamrater fanns det. Vi gjorde kor och getter av gröna tallkottar, med tändstickor som ben. Maten lagades över öppen eld. Min äldsta syster fick hon vara hemma hos pappa, när hon var 9 år. När hon blev 15 år for hon till boern, så då fick mamma vara hemma med småbarnen.

När jag var 15 år, var jag första sommaren ensam. Då var vi fyra bojäntor. Vi brukade ta på oss att sköta getter åt andra familjer, ibland också kor, förutom våra egna. Jag hade nog getter åt fyra familjer och våra egna. Vi brukade få 5 kronor för en get och 10 för en ko från 15 juni till 15 september. Korna skulle mjölkas, mjölken separeras morgon och kväll. Grädden brukade hämtas, så de kärnade smör själva. Skummjölken gjorde jag gammelost av. Getmjölken gjorde jag ost och mese av. Kvällsmjölken bars till kallkällan för kylning. Varje morgon värmdes den med morgonmjölken och ystades. Vi hade gjort upp så att vi hade en osttur. Jag provmjölkade och mätte upp mjölken för varje familj. 1 kopp mjölk- 1 ost och 1 mese, 2 koppar- 2 ostar o.s.v. tills turen var slut. Då provmjölkades det igen. När de sen kom och hämtade sina ostar då och då, hade dom alltid något gott med sig till bojäntan. Ibland kom Hugo med jordgubbar till oss. Det uppskattades!

Ibland på höstkanten, när det var mycket sopp i skogen, kom korna och getterna inte hem på kvällen. Då fick man gå och leta. De hade lagt sig för att vila och då klang det i skällan när de idisslade så det hördes lång väg. På den tiden fanns det fina stigar överallt i skogen, eftersom det var så många djur som betade. En hop hästar betade också kring boern ibland. Då kom hästgetaren och hälsade på. När han kom åkte den trebenta kaffe panna på, som till alla som kom förbi. En del kvällar kom ungdomar från byn och hälsade på.

Ja, det var härligt på kvällarna, när allt arbete var klart och djuren var hemma. Vi brukade göra en rök till djuren på ”fejäla” för myggen. Vi lade stora, blöta torvor från myren på elden. Då höll röken hela natten. Vi brukade koka kornmjölsgröt, i en järngryta, var sin kväll. När gröten var klar, slog vi på en plåtform med en träslev, så det small. Det var signalen till alla att gröten var klar. Den som hade kokat gröten fick äta ur grytan, för det var godast. Åh, vad det smakade bra!

Jag tror det var på 1937, som pappa gjorde i ordning en beteshägn hemma, så att två kor var kvar hela sommaren. Då hade de mjölk och slapp gå till boern för att hämta.

Hushållningssällskapet i Västernorrland hade en mejerska, som for omkring i byarna för att starta upp småmejerier. Detta var innan vi fick sälja mjölken till mejeriet. Mejerskan hette Anna Kron. Det kokades norsk mesost. Mamma och en annan kvinna skötte mejeriet. En stor flatbottnad gryta av järn och en stor separator. Mjölken, som köptes av flera bybor både ko- och getmjölk, separerades. Av skummjölken gjordes en ost, som inte var så mycket att äta. Grädden och mjölken slogs i mesekoket. Mesen rördes kall och fylldes i träkar. Alla meseostar stämplades med "nr 7", som var vårt nummer. De lades in i vaxat papper och skickades till ett ostlager i Näsåker. Sedan såldes de över hela landet. Dessa små bymejerier försvann när vi fick börja sälja mjölken till mejeriet i Backe.

Med det var fäbodlivet slut!

Trots allt var det en tid, som man minns med glädje. Mycket jobb, men ett härligt liv!