Till minne av

Anders AUGUST Holmgren 

(f. Andersson)

1855-01-04 - 1928-05-05

Gift med BRITA Kristina Svensdotter

1856-03-27 - 1940-12-07

Midsommardagen den 25 juni 1977 samlades släktingar, till August Holmgren den äldre, för att fira minnet av våren 1877.

Det var då 100 år sedan han som 22-åring kom inflyttande till Fjällsjö från Stensele.

Till släktkalaset som ägde rum på Mobergs loge i Jansjö, hade dottern Helga Westin (f. Holmgren) skrivit en biografi om sin far, som hon delade ut till släktingarna.

Detta gröna häfte som hon skrivit hittade jag bland min mor Gertruds saker, efter att hon gått bort. Ur detta häfte har jag hämtat texten och publicerar den här efter medgivande av Helgas dotter Charlotta (Rosa). Bilderna har jag hämtat ur diverse samlingar.

August och Brita fick 10 barn, av vilka flera också sedan fick många barn och på den vägen är det. Således är vi ju numera väldigt många ättlingar och släktingar till denne man, så det kan kanske kan vara av intresse för många att veta litet om honom.

(Han var för övrigt min morfar Alfreds far.)

/Anna-Lene Westin

Till 100-årsminnet av

-77 om vår'n

Eftersom jag är den enda kvarlevande av Anders AUGUST Holmgrens barn, känner jag det som en plikt att vid detta 100-årsminne berätta något av vad jag minns om honom för hans efterkommande intill fjärde led.

Jag gissar att ni unga och barn tänker, "Va ä dä där för gammkäring?", eftersom en del av er inte ens har sett mig förut. Bli inte rädda. Jag ska inte ta det så högtidligt som tidigare på kyrkogården, men jag tänker att det kanske kan vara intressant att veta något om den anfader vi firar idag. Synd att inte någon av mina syskon, särskilt Albert och Alfred med sina berättartalanger, lever.

Jag kom ju inte till världen förrän 1902,då min far redan var 47 år och jag kan inte minnas något från hans tidigare år. En del har jag hört berättas, fast mitt minne börjar också avta. Är det någon av släktforskarna som hör att jag säger fel, så får ni rätta mig.

Alltså: Min far föddes i Grundsele, Stensele den 4 januari 1855. Han var en  av 8 syskon. Hemmet var fattigt.

Bland annat äger jag en "trävril", som jag fick av min farbror Jonas vid mitt första besök i Stensele. När han gav mig den, sa han: "Den här har din far ätit vattvälling ur många gånger". Vattvälling är kokt på vatten med några mjölklimpar i.

Jag fick också en liten träkärna, som min farmor brukade kärna getsmör i, kanske till jul och högtider.

Otaliga gånger hörde jag min far tala om nödåren -67 0ch -68. Särskilt -67 om vår'n, då isarna låg till midsommar och folk åt barkbröd. Han var då bara 12 år. De lyckades ändå uppehålla livet och behövde inte, som många andra, ge sig av söderöver på tiggarfärder.

10 år senare, år 1877, alltså för 100 år sedan, hade han tröttnat på hembygdens fattigdom och beslöt sig för att söka bättre utkomst söderut. Det var då som nu in- och utvandring. De som var fattigast utvandrade för att söka sig bättre utkomst på annan plats.

I ångermanland hade de stora skogsavverkningarna börjat.

Min far och bröderna Gustav och Alfred utvandrade, om det var samtidigt eller i etapper vet jag inte. Gustav kom att stanna i Bodum. Där blev han gift och tog sig namnet Forsgren.

Far och farbror Alfred tog sig namnet Holmgren. Far sa att han läst det i en bok. Annars skulle han ha hetat Andersson. På den tiden fick de ta det namn de ville.

Min far hade olika arbeten. Bland annat hade han anställning hos en bagare Rönnberg i Backe. Där smorde han väl kråset så pass att Rönnberg en dag ska ha sagt: "Du ha smort smör på skurpern (skorporna) dä du ske i min gårl."

Han var en tid bonddräng hos Märkes Orsch i Jansjö (det var nuvarande Björklunds) och därifrån kom namnet Markusson. Där var tydligen mycket folk och livat ibland. Det var inte svårt att får tag på sprit på den tiden. En midsommar var det extra glatt. Folk samlades, söp och spydde. En piga hade sopat ihop spyorna och gett dem åt grisarna, som också blev fulla och yrade runt i kätten.

Det var väl på den tiden far började finna detta liv för tomt. Han berättade bland annat om en dag i Märkes Orsch vedbod, när han i ensamheten föll på knä och bad gud rädda hans själ. Kanske var det hans mors böner, som följde honom. Det hade till följd att han såg sig om efter något annat. Han flyttade öst i byn till Sven Lärs. Där hyrde han väl något rum, hade egen mathållning och arbetade troligen i skogen.

Sven Lärsn hade två ogifta döttrar. Den äldre, Sara, var mycket vacker och hade många friare. I första hand såg väl far på den vackraste, men klok som han var insåg han snart att det var för riskabelt att fria till den vackraste. Den yngre Brita var lugnare, om än inte så vacker.

Brita var väl lite tveksam, men kom till beslutet att: "Ta int' jä'n sä tag a'Sara 'n."

Brita tyckte mycket om salt mat. En dag när August var i skogen, gick hon in i hans rum och hittade tre salta fiskar. Hon kunde inte motstå frestelsen utan åt upp dem. Dessa tre saltfiskar vållade många trätor under hela deras äktenskap.

Den dag, 1925, då jag talade om att Oscar Westin och jag tänkte förlova oss, kom också saltfiskarna fram och vållade ett litet gräl. Far kunde väl aldrig glömma när han kom hem trött och hungrig och middagsmaten var borta.

Den 3 juli 1881 stod bröllopet i övre våningen, i nya  storstugan hos Sven Lärs. Brita beundrade nog sin brudgum och brukade tala om att August inte kunde sitta stilla hela bröllopsmiddagen, utan började hjälpa till med serveringen, pratade och skämtade med gästerna. Så det var nog ett glatt bröllop fast ingen sprit förekom.

...och Sara? Ja, hon blev aldrig gift. Hon sovrade och sovrade och fick inte den hon ville ha, men friare hade hon nästan så länge hon levde. 1909 blev hon stångad av en oxe och dog av skadorna. Jag minns henne i kistan. Hon var ännu mycket vacker, fast nära 60 år.

Sommaren 1882 kom augusts och Britas första barn, Hanna. Sedan kom ett barn vart och vartannat år, tills jag kom som sladdbarn och nummer nio. 1907 tog de också en 3 år gammal fosterflicka, Hedvig, som växte upp i hemmet som min lillasyster.

Vid giftermålet fick min mor en bit av min morfars hemman. Den var helt skogbeväxt. Där byggde de sin första stuga, bröt sten och stubbar och odlade upp bit för bit så att det blev ett litet torp. Det blev inga sötebrödsdagar, men de fick iallafall en skörd om året och kunde ha lite djur. Så småningom kunde de ha både kor och häst, men det var efter många års slit.

Jag minns att far brukade säga att han hade så mycket arbete, att han inte hann tänka mer än när han satt på dass. 

Mor brukade härma Hanna, som en gång sagt: "När vi hade getmjölk var det bra, men när vi fick bara strömming och pärer var det svårt." Hon var ju äldst och fick nog dra sin del av lasset.

Det var först när far började upptäcka sin affärsbegåvning, som det ekonomiska trycket lättade. Det var en ringa början. Han hade ett litet varulager av korta varor i en skrubb under trappan och tjänade väl några ören på varje sak. 

När han skjutsade lass mellan Backe och Helgum, började han också köpa och sälja litet av varje. Det berättade Albert, som i mycket unga år var med som skjutspojke. Han börja de också handla med skinn och de affärerna blev större och större. En del hästaffärer gjorde han också och fick på så sätt bekanta vida omkring.

Omsider fick han tjänst som polis på Fjällsjömarknan. Detta ledde väl till att han blev fjärdingsman i socknen. Då hade han häst och for omkring dels som lagens väktare och skatteindrivare och dels som skinnhandlare.

Jag hörde i min ungdom några gummor säga: "Vi sparade alltid våra skinn tills Holmgren kom, för han betalade några ören mer än andra."

Skinnen sålde han sedan till skinnhandlare Tengström i Helgum. Det var alltid en viss festivitas över den decembervecka Tengström kom och räknade skinnen. Han for sedan iväg med många hästlass till Helgum.

"Boa" i Jansjö utvecklades också.

Till en början hade han den i en uthusbod, där man höll på att frysa ihjäl på vintern. Bland annat stelnade sirapen, så att det var nästan omöjligt att får den ur fatet. Mor och vi syskon fick hjälpas åt att sköta "Boa" så gott vi kunde, när han var borta.

Nästan alla syskonen har nog fösökt sig på diversehandeln.

Själv var far ingen skrivare, särskilt kunde han inte stava.Han hade bara gått tre veckor i skola, sa han. Alleftersom barnen växte till fick de sköta böckerna. Speciellt Albert och Hilma var riktiga skönskrivare. 

När jag växte upp och måste börja tänka på egen utkomst, hade han redan barnbarn. Jag minns när han sa: "Ja ska lej n'Uno. No ä'n fäll fali på å äta gotta, men de bli han snart mätt på."

Roligt är det ju att affärsbegåvningen gått i arv, så att Gulli fortsätter så att säga med "Holmgrens Boa".

Stora förtjänster gjorde han när första världskriget bröt ut. Det minns jag väl. Han hade då ett stort varulager, mestadels matvaror. Priserna steg katastrofalt och han höjde sina priser i samma tempo. De som hade pengar hamstrade så mycket de kunde. Det kom folk körande med häst, till och med från grannsocknarna och handlade. Jag minns hur märkvärdigt det var när Sönstebys från herrgårn i Backe kom. Då var det hausse på Holmgrens Boa!

Men när varorna var slut måste han ju köpa nya. Det var mindre roligt. Det kom allsköns surrogat som ingen människa visste vad de innehöll. Underliga  matvaror och tyger och skor av papper.

Ännu värre blev det när kriget blev slut. Då stod han där med sitt värdelösa varulager.Jag minns särskilt massor av pappersskor, som man inte kunde ha i regn och blöta. Då gjorde affärsmännen konkurs på löpande band. Far klarade sig dock, men han förlorade nog det han tjänat förut.

Många fordringar hade han också som han aldrig fick in, för han sålde mycket på kredit. Han sa ibland: "Jag har förlorat mycket på andra, men ingen har förlorat på mej." Han var noga med att alltid betala sina räkningar.

Hände det att firmorna ville att han skulle skriva på en växel, sa han: "Jag skriver av princip aldrig på växlar." Sedan skickade ha pengar så fort han någonsin kunde. Krediten bara växte och firmorna lärde sig att av Holmgren fick de alltid betalt, om än det kunde dröja lite.

Han krusade aldrig och fick väl därför en del antagonister. Sin mening sa han rakt ut. Han var före sin tid med att säga du till alla människor, hög som låg. Ibland kunde man höra honom ryta i telefon till någon handelsresande eller firma: "Va ä ji för kalvstövlar, som int' håll va ji sagt!"

Som fjärdingsman hade han respekt med sig, fast han tog folk med lämpor.

Jag minns en vinternatt, när en slagskämpe från Ramsele, full och tokig, hade slagits och levat bus i Backe. Jag vet inte hur det var med kurran, om den var oeldad och obeboelig, men länsman (som det hette då) hade anlitat ett par stora handfasta karlar att med häst skjutsa kämpen till fjärdingsman i Jansjö. Vi i familjen blev vettskrämda, men far tog in boven och talade lugnande till honom. Han tog av honom handbojorna och sa till Brita: "Kok kaffe!" Kämpen åt och drack och fick sedan en säng att sova av sig ruset i. Nästa morgon var han stilla och skamsen. Far skjutsade honom till Backe och så var det inte mer med det. Lite ironisk var han nog mot dem, som inte kunnat klara av saken i Backe.

Lite svag för smicker var nog Holmgren. Albert berättade om en sommarnatt från sin gröna ungdom. En del av byns grabbar hade samlats på lagårdsbotten och blev ganska högljudda. Far gick för att se vad de hade för sig. En av Erik Johans pojkar som var kvicktänkt, sa då: "Vi håll bärä på å resonär om vem som ä stärkäst här i byn. Vi tro dä ä Holmgren." Det talet kunde han inte stå emot, så de fick fortsätta resonera.

Han hade ett öppet och glatt sätt, skämtade och pratade med alla. Bland annat var han ofta auktionist, tack vare röstresurser och målföre. Folk ville helst ha honom för han fick upp priserna lite extra genom sitt skämtsamma sätt. Under den tiden myntades ordstävet eller härmelsen: "Hopp å dä small!, sa n'August Holmgren".

En del tyckte nog inte det gick ihop med hans religiositet, men innerst inne var han, som jag minns honom, en ödmjuk och uppriktig kristen. Han tog alla tillfällen i akt att höra Guds ord. När han på senare år fick råd att bygga en större stuga, upplät han ett rum för kristliga möten. Kortspel och dans tålde han inte, men kristlig sång och musik tyckte han mycket om.

Alltid när något lyckades och gick honom väl, sa han: "Det är Guds välsignelse." När något var svårt, minns jag att han gick in i kammaren och stängde dörren. Då anade jag att han föll på knä vid en stol och bad Gud om hjälp. Fast han inte kunde se sin lilla flicka, så föll hon också på knä utanför dörren. 

Om han hade fått bättre utbildning, så hade han säkert kommit mycket längre, särskilt inom affärsvärlden. Med de förutsättningar han hade, så tyckte han nog sig ha kommit långt och tackade Gud för allt.

Ja, det var nu min bedömning av far, ett litet försök till biografi. Jag är så glad att jag fått leva och vara med om detta släktmöte. Jag vill varmt tacka dem som tagit initiativet och alla dem som hjälpt till att föra detta i land. Jag förstår vilket kolossalt arbete som ligger bakom.

Så vill jag sluta med att berätta ett minne från min fars sista besök i Stensele hösten 1926. Jag och Alfred såg då liksom vår mor för första gången hans barndomsbygd. Vi träffade vår farbror Jonas och faster Klara. Det var nog vid den resan Alfred blev så intresserad för Stensele.

Faster Klara följde oss till föräldrarnas grav på kyrkogården. Där vilar också många generationer av vår fars släkt.

Det var en av de egendomligaste upplevelser jag haft i mitt liv. Jag såg att far blev djupt rörd. Han sa ingenting, men tog genast upp pengar, som han gav till faster Klara och tackade henne för att hon skött graven i alla år. Själv kände jag så tydligt att förfädernas andar omgav oss med välsignelse. Jag kan inte uttrycka det bättre.

När Alfred och jag sedan talade om det, så hade han känt på precis samma sätt.

Vi besökte sedan den gamle prosten Lestadius och fick våra farföräldrars data. Bland annat sade prosten att han väl känt de gamla i Grundsele och att de varit ett gudfruktigt och redbart folk. Far ordnade sedan om att det kom dit en gravsten.

Om några av er kommer till Stensele, kan ni väl söka upp graven och måhända förnimma något av tonen från himlen.

1977 av dottern Helga Westin (f. Holmgren)  

1902-05-12 -1988-09-29