Tiden omkring andra världskriget.

Barn och ungdomstid.

Vi bodde i Jansjö by. Huset låg i södersluttningen mot Jansjön. Mot norr hade vi Grubbsvedjeberget och skogen. Det var ett gynnsamt läge. Mina föräldrar var jordbrukare. Familjen bestod av mamma, pappa och fem barn, alla flickor. Hö och korn odlades. En del år sådde pappa både råg och vete. Mjölet maldes på en vattendriven kvarn 5 km från byn. Åh, så gott tunnbröd det blev av det nymalda mjölet!

 På vintern var vi nog mycket med djuren i ladugården. Jag minns att jag ofta satt på ”git-eta”, getternas höhäck och läste mina läxor, medan mamma mjölkade. Vi fick tidigt lära oss hjälpa till med alla sysslor. Vi lärde oss sköta djuren och mjölka. Tidigt på våren skulle vi slå sönder alla kodyngrusor med en liten klubba, som pappa gjort. Inga kodyngrusor fick vara kvar på lägdorna! På sommaren hjälpte vi till med höräfsning. Vi plockade sten på åkern. Byn är stenrik! Vi hackade och rensade i trädgården. Ja, vi hjälpte till med lite av varje. Man fick inte gå sysslolös!

På sommaren var vi nog nere vid sjön varje ledig stund. Vi badade vid en stor stenhäll, som går ut i vattnet, Badarhälla. Där lärde vi oss simma allihop. Där badar vi än idag. I slåttanna fick också hästen bada. Det var nog skönt, för det var gott om knott och broms.

Sen minns jag tröskningen på hösten. Vi flickor fick köra vandringen utanför logen. Hästen var spänd för en lång stång, där pappa hade gjort en låda, som vi fick sitta i. Vi körde hästen, som drog den runt, runt. Den drev tröskverket. Ibland somnade vi . Då stannade hästen och också tröskverket. Då kom pappa ut och hojtade.

Vi gick i söndagsskolan varje söndag. På hösten när isen frusit på sjön åkte vi skridskor. (Konstigt, nuförtiden är det nästan aldrig skridskois. Det snöar på isen genast den har frusit.) Vi drog ihop ved och ris till en brasa på dagen och sedan samlades byns ungdomar. Vi åkte och det var skratt och skoj. Vi kokade kaffe på brasan. Kaffebröd och smörgås hade vi med oss. Vi åkte skridskor långt framöver natten. Söndagarna var vi ute på skidor. Vi brukade åka till Skrocksåsen, ett högt berg. Där hade vi byggt en riskoja. Vi hade lite mat, kaffepanna och koppar där. Från kojan åkte vi runt i skogen åt olika håll varje gång. Ja, det var härligt!

Nykterhetslogen och Ungdomslogen hade många medlemmar. Det anordnades många skidtävlingar byarna emellan.  Sedan spelade vi teater på Byfesten. Det var väldigt många aktiviteter både sommar och vinter. På somrarna anordnade Ungdomslogen sommarläger på olika platser runt om i länet.

Logdanser brukade det vara på Kebbemaskin, Finn-Lisas loge och Östmans loge (numera Anders Westins). Oftast spelade 2 gubbar, dragspel och gitarr. Det var nog mest vals. När jag var i 6-årsåldern smög vi dit och tjuvkikade på dansen. Pojkarna gick fram till flickorna och sa: ”Fo jä lån?” Vi förstod inte vad dom ville låna. Sen dansade dom. Vi tyckte det var jättespännande! Oskar lärde oss att dansa vals. När vi blev större ville vi så gärna gå på logdansen, men det fick vi inte för mamma och pappa var religiösa. Vi smög oss iväg i alla fall och ibland blev vi upptäckta. Då var pappa ”storetret” (mycket arg). Gösta brukade också smyga till logdansen när han var lillpojk. Han ville så gärna spela. Ibland, om någon av gubbarna blev för full, fick han spela. Han är idag en mycket skicklig dragspelare.

Vi hade nära till skolan ca 400 m. Då fanns det många barn i byn. Småskolan uppe, klass 1-2 och folkskolan nere klass 3,4,5,6. Jag tyckte nog att det var ganska roligt i skolan. Bäst tyckte jag om historia och gymnastik. Vi hade alltid matsäck med oss. Mjölkflaska och smörgås. En stor plåtkamin hade vi i skolsalen. Ibland blev det så hett att man blev svettig. Det var före långbyxornas tid. Mamma hade vävt ylletyg, som hon hade sytt klänningar av till oss. En del var grå och en del var färgade blå. Ärmarna var fodrade med flanell. Varma var de i alla fall! Hemstickade strumpor av hemspunnet yllegarn hade vi. Oj, vad stickiga de var! Jag har fällt många tårar för stickiga strumpor.  I 12-årsåldern kom långbyxorna. Det var härligt! Ingen snö kom in mellan strumpor och underbyxor och inga stickiga strumpor.

Vi var stora barnfamiljer då så skolan var full med barn. En ganska stor bäck, Skolbäcken, rann alldeles förbi skolan och vi hade nog lite bråk om ”ystbyssa” och ”västbyssa” på rasterna. Efter folkskolan fanns inte tillgång till fortsatt skolgång. Närmaste skola var sedan Sollefteå.

 

Krigsutbrottet

Jag var hemma. Min äldre syster och jag skötte ladugården. Pappa var med i hemvärnet, så han blev inte inkallad. Min äldsta syster var gift och väntade sitt första barn. Hennes man blev inkallad, så jag fick fara dit och hjälpa henne.  De yngre männen blev nog inkallade och deras fruar fick sköta om gården själv.

Det fanns en beredskapsförläggning i byn, som sköttes av landstormsgubbar de första åtta – nio månaderna. Sen blev det flickor som fick sköta förläggningen. Min äldre syster fick börja där på en gång, men jag fick vänta tills jag fyllt 16 år. Vi var nog ett tiotal flickor från byn och en del kom från andra byar. Vi tyckte det var toppen att få tjäna en slant. Förläggningen var en före detta Frälsningsarmélokal. Där fanns det plats för sängar och ett litet kontor innanför. Uppe på backen ovanför blev en liten vaktkur uppsatt.  Där fanns det en kamin vi kunde elda i. Vi gick vakt dag och natt och avlöste varandra. En var befälhavare och hon behövde inte gå vakt. Vi fick matlådor ditskickade av en tant som bodde på övervåningen. Hon lagade maten.  Ja, vi hade kul och tyckte nog det var ett lättsamt jobb. På den tiden fanns det inte vatten indraget i gårdarna. Vi drog vatten från sjön i en stor träså med lock.

Jag måste få berätta om det hemska, som hände mot slutet av tiden på förläggningen. När vi gick vakt hade vi alltid ett skarpladdat mausergevär över axeln. Jag vet inte varför, för vi hade aldrig fått lära oss att sköta det och inte skjuta heller. Vad skulle vi med geväret? Vem skulle vi skjuta på? Vi skulle rapportera alla flygplan, som flög över. En natt när jag gick mitt pass, som slutade klockan ett på natten, hade en del av flickorna farit på dans. Den som skulle avlösa mig kom i tid för att börja sitt pass. Hon hade sin nya pojkvän med sig, fast det var strängt förbjudet att ha någon med sig på vakten. Jag somnade bums och vaknade med att hon kom och skrek namnet på sin förra pojkvän. ”Han skjuter! Han skjuter!”

 Nästan alla gubbar i byn var på hemvärnövning. Vi var alla så rädda. Vi var ju bara 16-17 år. Vi väckte någon som följde oss dit, men det var ju för sent. Han hade skjutit sig. Hade vi inte haft geväret hade det aldrig hänt. Det väckte en stor sorg och förstämning i byn.

2003, Gertrud Westin (f. Holmgren) f. 1924. Knösgården, Jansjö