När jag var liten var Jansjöboern längre bort än det är idag, man kunde gå ifrån Södra Stensvattnet eller över berget från Jansjö för att komma dit. Jag skulle tro att det är ca 7 km att gå över berget. Idag med alla skogsbilvägar kors och tvärs kan man köra bil nästan ända fram fäbodvallen.
Efter morgon fikat börjar packandet av ryggsäckar allt skall ju tänkas över så att man inte blir ståenes mitt i skogen och kommer på att man har glömt något. Jag, mamma min syster och morfar tjärv iväg igenom byn bort mot Vitberget.
Det är högsommar och byn är på sin bästa sida allt grönt och fint vägarna kantas av hundloka och frodiga björkar.
När vi går förbi Knuts ser vi ingen, men de är väl i Ladugården ännu. Över de frodiga åkrarna ner mot sjön svävar en duvhök nästan helt viktlöst på jakt efter en tankspridd skata eller en sork ute i åkern. Sjön blänker i solen och bara något enstaka moln speglar sig själv i Jansjöns djupa vatten.
Vi går vidare och kommer fram till Leos just som de är färdiga med morgon mjölkningen och korna släpps ut på bete på andra sidan vägen. Leo sjasar på korna han har som vanligt sin röda Moranisse toppluva på sig. Vi väntar medan korna masar sig ur vägen.
Nästa hus är Gullis men det är inte färdigt ännu och snickarna vinkar och hejar. Det är lite kallare här nere vid bäcken men det tycks inte beröra växtlivet som är grönt och frodigt på bägge sidor av bäcken. Här trängs ormbunkar med älgört och den fuktiga friska grönskan bryr sig inte om att vi finns där den är helt upptagen med att konkurrera om platserna närmast bäcken.
Uppe på nästa kulle är Nybergs där någon är ute och rensar potatislandet, vi hejar och fortsätter ner till storvägen (Riksväg 331).
Efter att ha korsat vägen är det slut på civilisationen säger morfar när vi går in i skogen mot NilsOls torpet som har stått obebott en längre tid.
När vi går upp mot björn dalen kan vi skymta NilsOls genom skogen och sedan är det slut på stigningen här uppe ligger en myr som har stora hål morfar säger att hålen har blivit efter en brand när mossen tog eld och brann i flera år.
När vi går på den soliga sidan av björn dalen flyger helt plötsligt en tjädertupp upp mitt framför oss och flyger iväg med tunga smällande vingslag mellan träden. Tjädern låg på stigen och mull badade för att bli av med envisa löss säger morfar lugnande. Det är klart att hjärtat gjorde nog några extraslag när tjädern exploderade oförhappandes ut ur lugnet. Vi fortsätter och nu går det brant ner mot Lokberget här kommer knappast någon sol ner till marken och det är kallt, fuktigt och tjock granskog.
Gertrud på Bovägen 2003
Vi kommer ut på en tallmo och morfar säger att vi alla skall ta en sten, lite längre fram delar sig stigen och ett stenröse finns i korsningen. Alla som går förbi här måste lägga en sten på röset det skall ge god tur, stenrösen finns det längs hela sträckan och det är väl ett sätt att märka ut stigen och att göra den bättre.
När vi kommer till vilarsten sätter vi oss och tar en liten fikapaus även här finns det ett stenröse. Några har ritat sina initialer i tallarna när de stannat till här och det känns som en trygg plats där den svaga vinden viner i de höga raka furorna.
Nu går vi vidare och det är inte långt till järnvägen som vi korsar utan att höra eller se något tåg. Vid svarttjärn är det lite slippriga stänger och spänger men sedan kommer det roliga - opp å ne backa. Bovägen går över några grusåsar så det är brant upp och ner och vi barn springer hela den biten upp och ner sedan väntar vi på de andra borta vid Rörtjärna.
Efter rörtjärnsbäcken är den första klavlagda myrövergången och alldeles efter myren på sidan om stigen har morfar ett litet potatisland som planterades under andra världskriget men har aldrig blivit skördat. Potatisarna har överlevt och det sticker upp någon enstaka potatisblast här och där.
Sedan kommer vi fram till ett område med stora flyttblock där man senare skall hitta det urgamla mystiska korset. Området kallas för Långbränna eller Åsjöbränna efter någon skogsbrand för kanske hundra år sedan. Det enda som vittnar om skogsbranden är otalig höga stubbar som genom åren förvandlats till tjärved. Vi ger oss på en stubbe med yxa och alla bär med sig lite ved.
På lillbron står vattnet över klavena och på en del ställen fattas de helt och hållet och det blir till att ge sig ut i den vattensjuka myren för att ta sig runt. Vattnet når nästan upp till stövelskaften och inte alla klarar sig över torrskodda.
Lång bron är lite bättre utom just vid Blind Pelle märra källa där Pelle skall ha kört ner sin häst i seklets början och han blev sedan kallad för blind efter den fadäsen.
På sidan av stigen finns rester av en gammal hage. Morfar drar upp en stör och trots att nästan allt av hagen över mark har ruttnat bort är den delen som är under marken lika vit och färsk som när den barkades någon gång på tjugotalet.
När vi kommer så här nära kujkar Morfar det är ett hög tonat rop nästan som en kort sång som man ropar till varandra i skogen eller för att locka på djuren. Vi hör någon svara långt borta det är kanske Naemi som är i Boern med korna.
Fäbodvallen är omgärdad av ett tunt bälte av stora granar och furor så man kan inte se något av den fören man har gått igenom den sista lilla biten. Rakt fram ligger Knösgårdens störrelse Det är omgärdat av en liten hage och ligger ungefär mitt på vallen. Hela vallen lyser gul av smörblommor som korna ratar när de betar kanske för smakens skull eller så är de giftiga. När vi har öppnat nästan alla fönsterluckor och skall börja hackslå framför bron kommer pappa och de andra som åkt Fiat Multipla till Södra Stensvattnet och gått därifrån kanske 3 Km.
Ingvar och några andra äldre pojkar har gjort en damm i Grössjöån och vi skall gå dit för att ta ett dopp. På vägen dit går vi förbi Naemis störrelse så vi går in och hejar. Bortanför Naemis är det ett litet rå och när vi skall gå över där kommer det några hästar springande över rået. Vattnet sänker från hovarna och torvor flyger högt i luften när de kastas ut ur deras stålskodda hovar som slår gnistor mot stenarna som sticker upp i rået.
I dammen vid Grössjöån är det stilla och vatten spindlar promenerar lugnt på det släta vattnet. Vattnet är absolut isande kallt och man uppe lika snabbt som man hoppat i Jag tvålar in mig och hela kroppen blir full med knott som drunknar i tvållöddret. När jag hoppar i vattnet kommer det fram fullt med småmört som äter upp knotten Bon Aptit.
Vederkvickad återvänder vi till vallen där det dukats upp mat och kaffepetter står och puttrar vid öppen spisen.
Dä ä fali gesvingt.