Gungan på bäckernacken

Det fanns en gunga på bäckernacken det är den kulle som givit sitt namn till Knösgården och det var en dom mest populära platserna för oss barn. I sommar lummiga björkar och aspar där myrorna går fram och tillbaka för att mjölka sina bladlöss. Här når solen inte riktigt ner till marken utan sprids i ett gyllene magiskt sken. Man kan se ut över sjön och vårat hus men det är svårt att se oss nerifrån. Här är vår, barnens värld där vi kommer undan och planerar allt vi skall göra. Vi hade ett grustag och anlade vägar åt alla håll med våra leksaksbilar och när inte detta roade fanns alltid gungan.

Gungan var upphängd mellan två träd där kättingarna låg över en tvärslå. Nar man gungade skrek kättingarna mot träet så att det lät som Tranornas lockrop. Flera generationer före oss hade gungat i samma gunga och så gjorde även vi. Högre och högre vem vågade hoppa av och landa längst bort. Ibland satt man bara i gungan i och lät tiden flyta förbi i andra tankar medan humlor och bin lojt surrade på med sina bestyr.Idag är träden borta och gungan och barnen. Idag finns det ingen som planerar vägar ut från grustaget eller provar sitt mod med att hoppa från svingen.Det är fortfarande vackert men ser lite ruggigt ut när inga kor betar gräset i hagen och inga barn busar på bäckernacken.
En tanke kommer till mig. Vem är det som ligger bakom att byta ut allt detta mot ett liv ibland asfalt och betong. Vad är det för sjuk hjärna som ligger bakom att flytta folk till stora städers förorenade luft och stress. Gör man det för folks bästa eller är vi bara en pjäs på någon annans schackbräde.