Minnen från 50-talets Jansjö

Under mina nio första år i livet, då jag bodde hos min mormor och morfar, alltså hos Anna och Alfred Holmgren, mitt i byn på den så kallade Knösgården eller enbart Knösen: Då var Jansjö allt. Ja nästan allt som fanns och var viktigt.
När jag var nio, flyttade jag till Långsele, därefter har det blivit många olika platser innan jag kom till Karlstad där jag nu bor med min familj.
Eftersom huset fortfarande är i släktens ägo finns det alla möjligheter att besöka Jansjö även nu.
Tyvärr blir det alltför sällan och oftast i alldeles för korta stunder, men det är alltid en lika märklig känsla av nostalgi och stolthet när man kommer över bron från Backe och ser byn ligga där ner mot sjön.
När man var liten var Jansjö stort. Så tyckte i varje fall vi småpojkar och visserligen bodde det säkert bortåt en 150 personer i byn på den tiden. Men efter besök på Valhallatinget i Rossön och ”mättnen” i Backe blev vi ju varse att det fanns större platser. Det fanns ju till och med en del som varit ända till Sollefteå som ju måste vara det största som fanns. I varje fall tills det kom nån som hade varit åt Sundsvall.
Men så länge vi inte hade kommit så långt, räckte Jansjö gott och väl till för våra äventyr.
Som sagt, så småningom blev ju världen större och därmed Jansjö mindre.
När jag nu besöker byn, förundras jag över att denna by på något märkligt sätt lyckas stå i mot utvecklingen och ser nästan lika dan ut som för femtio år sedan.
Visst har en del av byn växt igen på en del ställen, visst har Kvarnbäcken blivit en rännil från att ha varit en flod.  Visst kan jag förstå att många av husen bara befolkas under sommaren,  men ändå men ändå blir jag glad över att det fortfarande finns så mycket liv och kraft kvar. 
Att i början på 50-talet växa upp i Jansjö var säkert något helt annat än att växa upp där idag. I mitt minne finns en by full av liv och aktiviteter året om.
Det var hästar kor, hästar, höns och får i nästan varenda gård. På skolan var det full aktivitet, inte bara under skoltiden utan också på sommarkvällarna när byns alla små och stora pojkar samlades föra att spela fotboll eller ordna tävlingar av något slag. Jag minns aldrig att det var med några ”jänter” men det kanske också berodde att vi småpojkar ännu inte hade fått intresse för dem.
På den lilla fotbollsplan som fanns vid skolan kom jag i tidig ålder att utveckla goda kunskaper i konsten att spela fotboll. Något som jag verkligen hade nytta av när jag som 9-åring kom till Långsele.
Hade inte ”storpojka” som n´Sture å ´n Bosse, n´Ingvar å n`Rolf Jonsson, n´Leif Holmgren å n´Hans Lundgren och alla andra tillåtit oss ”smopojka” att vara med och spela så hade jag aldrig klarat mig när jag liten, fräknig och med ett språk som man skrattade åt,  kom till ”jätteskolan” i Långsele. Mina förvärvade kunskaper inom fotbollen gjorde mig snabbt populär vilket förmodligen räddade mig från att bli ett perfekt mobbningsoffer.
Det språk som talas i detta nordvästra hörn av Ångermanland är också värd ett eget kapitel. Brett men naturligt, orden liksom rullar i munnen, formas som ”gamsärn” och kommer ut i en härligt rund och enkel form.
Efter 50 år är det inte lika enkelt och tala men när jag skriver detta så kommer allt på barndomens och byns språk. Då blir det är nästan omöjligt att ”försvenska” berättelserna, det heter ju inte så, som det skrivs på svenska.
Att inte använda den unika formen att bestämma vilken person det handlar genom att använda den bestämda formen n` om en mansperson och á om en kvinna är omöjligt.
Min moster Maja heter ju á Maja och inget annat, liksom min morbror heter n´ Janne.
Genialt språk - skulle det nu vara så att det fanns två Janne, säger man ju lätt á Gertruds Janne och alla vet vem man åsyftar.
Men jag hör ju också att byborna, här liksom på andra platser, sakta men säkert försvenskar sitt språk. Konstigt vore det annars eftersom kommunikationerna ständigt ökar. TV och radio slätar ut och likformar sakta våra svenska språk, det som en del kallar dialekter. 

Så över till några av mina minnen från den tid då vi var byns ”värstingar”.
Det förekom mycket som de vuxna aldrig fick veta. I varje fall om det inte gick överstyr som det faktiskt gjorde några gånger. 
Jag skall återge några minnen som för vissa kanske är rena nyheter men förhoppningsvis är allt preskriberat.
Jag höll nästan alltid ihop med  n´ Ivan, å n´ Tage (alltså Ivan Lundgren och Tage Holmgren. Båda ur tiden alldeles för tidigt) Hela Jansjö var våra marker i jakten på nya upptäckter. 
En stor sak i Jansjö under våren var anordnandet av Majbrasan. Hela april gick i regel åt till att byns alla barn och ungdomar släpade fram allt brännbart till årets brasa. Den kunde ligga på olika ställen i byn beroende på närheten till någon skogsavverkning.
På sista april skulle brasan tändas och smällarna skjutas. Även om vi bara var en 7-8 år så hade vi god tillgång på bra smällare. Varifrån vi fick dom minns jag inte men vi lärde oss att hantera dem med viss varsamhet i tidig ålder.
Det här året hade n´Ivan fått en hel trälåda med smällare. Jag minns att man hade skickat efter den från något postorderföretag. Nu blev det så illa att n´Ivan blev sjuk just på sista april och inte kunde smälla av sitt innehav. Allt nog sjukdomen varade bara några dagar och då hade vi en hel låda med rätt kraftiga doningar att roa oss med trots att sista april nu var passerat.

Att bara gå efter byvägen och smälla av dom var inte roligt särskilt länge. Men vi kom allteftersom på nya användningsområden. En och annan lagård fick besök där vi nogsamt studerade effekten hos kor och grisar. Roligare var ändå ett hönshus för där höll hönsen i bokstavlig mening, verkligen att ”trilla av pinnen” i en ångest.
Men smällarna räckte längre.
På vår vandring genom byn kom vi på att prova hur många smällare en postlåda kunde motstå.
Snart upptäckte vi att det inte var speciellt många som behövdes för att dåtidens hemmabyggen skulle flyga i småbitar. Det blev ett antal postlådor som gick i luften den dan innan någon upptäckte ”byns värstingar” och satte stopp för postlådesprängarna.
Om jag minns rätt fick någon av n´Ivans storbröder n´Hans eller n´Baltsar ställa sig i deras snickarbod och tillverka nya.
Som väl var klarade sig både kor höns och grisar från bestående men. I varje fall vad vi kunde se.

Liknande äventyr var inte alls ovanliga och uppfinningsrikedomen var stor. Vid ett tillfälle kom vi över ett parti stubintråd. Vi hade ju sett ett antal sprängningar där man använde tråden. Som tur var hade vi inte riktigt så klara begrepp över vad det egentligen var som small när man sprängde. Vi visste var att tände man på stubinen (och vi hade nog en 8-10 meter) så skulle det bli en jäkla smäll.
Vi kom då på att vi skulle prova att spränga n´Verner Lundgrens hus. En av oss kröp in under huset vid stenfoten med stubinen. Lade allt i en hög mitt under huset och drog fram ena änden så vi kunde tända på. När det började fräsa i stubintråden sprang vi och tog skydd i slänten på andra sidan vägen.
I samma stund kom n´Verner ut på trappen. Detta var inte vad vi hade tänkt oss. Tänk om n´Verner skulle flyg i luften. Inte bra, så vi upp ur slänten och skrek som bara 7-åringar kan göra.
-  Spring Verner för nu jädrar flyg huse ditt i väre!
N´Verner sprang inte men de gjorde vi,  helt övertygade om att nu hade vi verkligen ställt till det.
När vi kom ner mot sjön och fortfarande inte hört smällen började vi förstå att nåt hade gått fel och att vi turligt nog hade misslyckats i vårt uppsåt. Först fram mot kvällen tog vi mod till oss och smög tillbaka för att konstatera att stubinen hade brunnit upp och att n´Verner aldrig upptäckt vad som pågick.
Tur var väl att huset inte tog eld.


Östen Högman
Karlstad

osten.hogman@corner.se