Jag är rotlös i världen, så när som på en punkt:
Jansjö. 

Min mamma, Eva, är dotter till Ruth och Leo Persson,
de som bodde i det där vita huset. Min morfar och
mormor. Genom min mamma har jag haft nöjet att få
besöka denna plats många, många gånger under min
uppväxt. 

I en omvärld som alltmer ökar sitt redan frenetiska
tempo för var dag som går, finns minnet och vissheten
om att denna plats existerar kvar som en glöd i min
hjärna. 

Min mormor dog när jag var liten. Det enda minnet jag
har kvar av henne håller jag hårt i. Jag föreställer
mig att hon var vänlig, sådär som en mormor ska vara.
Hon ser vänlig ut på det foto jag har sätt där jag
ligger och jollrar i hennes famn som bäbis. 

Men livet gick vidare, och utan att jag egentligen var
medveten om det så blev fick huset namnet 'morfars
hus'. Trots att även han nu försvunnit så är det
fortfarande hans hus. 

Jag vet inte hur många gånger som jag har stått på
övervåningen. Bara tittat ut på den mest symmetriska
mångata som gick rakt över den spegelblanka sjön.

Jag minns friska sommarmornar när jag som barn vaknade
tidigare än alla andra. Innan jag livligt proklamerade
för mina föräldrar att det var morgon stod jag bara
och stirrade. Det hördes inget. Inte en bil. Men synen
av dimman som lättade över sjön i morgonsolen fanns
där. Jag kan nästan slå vad om att det gick att lyssna
på den också. Sen fick jag höra att klockan minsann
var 5 och det var några timmar kvar till sommarmorgon
på SVT.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna". De människor som
fortfarande lever, som alltid fanns där när jag växte
upp är gamla. Jag och Sara kommer inte att trampa ner
havren på lägdan igen, framför en lätt uppgiven
morfar. Men samtidigt som det är sorgligt att se dessa
ansikten försvinna finns det i omgivningen en enorm
trygghet. 

Människor har bott i Jansjö i 100-tals år. Bortsett
från skidbacken är det inte mycket som har förändrats
när jag tittar ut genom fönstret. Fönstret där på
övervåningen i morfars hus.