Arbetsmarknad vid hö inkörning

Vår granne Leo hade bett pappa om jag kunde hjälpa till i hö bärgningen. Leo är vår granne i öst och har mjölkkor och grisar. Jag känner honom inte särkilt väl även om jag går i samma klass som en av hans döttrar Bitte. Leo har ett stort vitt hus, dom har Piano hemma och var de första i byn som skaffade TV. Bland brukade vi få gå dit och titta på TV mycket uppskattat var Bröderna Cartwright och Familjen Flinta. Leos ladugård var i stort sett lika alla andras kanske något större men luktade annorlunda det sades att det berodde på att han spolade ut dyngan ut gödselrännan med vattenslangen. Jag vet inget om det bara att det var en speciell täv som även kändes inne i manngårdshuset.

Det här året var det jag som var 14, Klicka, Arne och Harry kanske någon till som arbetade där. Jag minns inte till hundra %. När jobbet var färdigt bestämmer dom andra sig för att begära högre betalt om jag minns rätt har vi 30 kr i veckan. Jag följer med i vad de säger har egentligen ingen åsikt åt vare sig den ena eller andra sidan eftersom att jag är ny i gänget. I alla fall bestäms det att vi skall begära 40 kr och vi skickar in en bud bärare, jag följer med som moraliskt stöd. Leo grymtar något och svarar vare sig ja eller nej och skickar ut oss vänligt men bestämt. Så kallar han in oss i svaghetsordning och betalar 30 kr till vardera. Så kommer min tur Jag går in genom farstun och han ropar på mig från vardagsrummet. Vardagsrummet som har piano och samma tv som var den första i byn Tapeterna har blå ränder och på det spetsduksprydda har han lagt upp en del papper och en räknesnurra. Det är första gången jag ser Leo utan sin röda toppluva i Moranisse modell som han har vikit ihop och lagt på bordet. Där sitter han bakom bordet och ser mäktig ut och jag står på andra sidan med hjärtat bultande. Leo tittar mig rakt i ögonen över kanten på sina läsglasögon utan att blinka.
bild  

– Nåå Anders hur skall du ha det? Säger han. – Skall du ha tretti eller fyrti kronor?

Ja säger jag osäkert - jag tar nog fyrti om jag får.

Han tittar listigt på mig och säger – Jaha här har du dina fyrtio kronor och så behöver du inte komma tillbaka i morgon.

Det känns nästan som en lättnad för jag hade trott att något skulle explodera eller att han skulle börja gorma och skrika. Jag förstår nu att när han kom fram till mig hade han redan vunnit bataljen och han kanske ansåg att jag var den som uppviglat de andra. Så jag tar mina fyrtio kronor för att gå hem och säger tack så mycket. Han säger ingenting mer.
Ute på gården står de andra slakna och lite vilsna och frågar - Vad fick du? – Fyrtio säger jag och visar pengarna. I ögonvrån ser jag Leo i salsfönstret när jag tar min cykel och trampar hemåt. Han har tagit på sig sin röda toppluva och ser nöjd ut.
bild Anders Westin Luanda